är hur glad som helst för något som inte finns!
När man går över vissa trösklar så släpper det mesta, jag har gått över en.
Det känns så underbart bra att veta vart man står igen, att inte behöva leva på drömmar och hopp. Utan att faktiskt stå med händer och fötter fast igen, att veta att allt är mer än okej!

Jag hatar att öppna mig sådär. Framför något där allt och alla kan läsa och höra.
Svaghet har aldrig varit den sida jag visar.
Satt just och funderade över när jag senast grät framför någon förutom min mamma igår när jag tittade på Svenska hjältar!
Jaja, det här var mina känslor i fler ord än fem. För första gången, och troligen sista.
Jag hoppas ni mår lika bra som jag iallafall!