Kärlek är

när hela kroppen känns som bubbeldricka, kramar från ens egna finaste, att dansa, att samtala långt in på nätterna, när någon vet vad man ska göra säga eller välja innan man har gjort det, att inte känna ett behov av att prata, att ligga nära nära och värma varandra, att skratta så man får ont i magen, en familj, en hand att hålla, kyssar, att kunna gråta, att bli glad. Att få känna. Må bra.

Min familj är kärlek.
Man får gråta, skrika och vara den gladaste flickan på jorden. De kramar en och säger lika mycket hur duktig man är för det. De tröstar alla de gånger man inte orkar stå själv mer. Med kanske ett hjärta i tusen bitar eller en vän som är arg, och man vet inte vad man ska ta sig till.

Mina vänner är kärlek.
De kvällar som har gått så fel och man står där tillsammans och ser vilken oreda allting är, men vi har ju iallafall varandra säger man och ler. De nätter man dansar tills fötterna värker, kysser fina pojkar och skrattar tills man har ont i magen och dagen efter sitter man med en chipspåse i sängen och kollar på tv-serier.

Han är Kärlek.
Han som är perfekt på alla sätt och vis. Han som kramar en och man hamnar i en annan värld - han är kärlek.
Egentligen, om jag ska vara ärlig, så avskyr jag den kärleken. Det tog ett tag innan jag fick känna på den över huvud taget men när det väl hände så blev det inte alls så fint som man hör att den är. Inte på långa vägar. Jag bestämde mig för att aldrig bli kär och aldrig hoppas igen, men det finns människor som kan ändra på allt. Han är ett undantag för mina högst dåliga tankar om den kärleken!

Det finns ju så många kärlekar egentligen.
Som min dans till exempel. Sådant man inte kan tänka sig ett liv utan, för att det är så naturlig i vardagen!

(Jag vet inte om den här texten är klar egentligen. Men idag orkar jag inte lägga mer energi på den)