Idag är en av de dagar då jag alltid brukar vara lite kluven.
Nyfikenheten från gårdagen är borta, det finns inga paket som ska slås in eller julmat som ska lagas. Inga förväntansfulla miner eller pirret i magen. Allt det som fanns ett dygn tidigare är som bortblåst.

Det är inte många jular jag minns från vårat hus. Vi har nämligen firat de flesta utomlands eller här i Branäs. För mig är det så det ska vara. Dagen efter, den 25 december, är alltid lika trist. Jag får alltid en så stark hemlängtan. Det är under den här dagen som jag vill gå ut i snön och sätta mig hos någon underbar vän och med hysteriska tonfall säga vad fick kvällen innan.

Jag har i och för sig en tendens till att låta mina tankar bli för stora för att jag ska kunna tycka om dom ordentligt när jag har överflöd i tid, och får lätt en känsla av panik när jag inte sysselsätter mig med saker som tar upp den tiden. Kanske är det en undanflykt, men den fungerar, och kanske är det precis så det är dagen efter julafton när jag inte vistas hemma.