Den varmaste dagen hittills och vi bestämde oss för att hyra bil och åka till Lindos.
Vi var dyngsura allihopa efter att vandrat upp på den högsta plats man kunde komma från själva staden och knäna värkte och det mesta var fel innan vi åt god mat på en takterass. Vi tackade för att vinden nådde någonstans i den annars helt vindstilla staden!
 Vi åkte hemåt efter några timmar på en strand som var lika vindstilla som mellan stenhusen och satte oss för att äta Indiskt. Alla var åter igen hungriga. Det var ju trots allt 8 timmar sedan vi åt. Även fast alla de där timmarna imellan känns som en halvtimme så var vi hungriga. Efter satte vi oss på ytterligare ett mysigt ställe och beställde in drinkar, jag beslöt mig dock för att dra mig hemåt och sätta mig i min ensamhet på hotellrummet. 

För lite ensamhet kändes välbehövligt.

Jag har en sån hisklig hemlängtan med. Jag har aldrig varit med om dess like, och det är så mycket som känns så fel fast allt är så bra och jag är väl bara en typisk sonåring som än en gång försöker hitta sin plats i världen.

Att det kan vara så svårt att stå stilla.

Men för att förhindra att ni tror att allt är pest och pina här, för det är det då inte. Det är riktigt bra, mysigt, trevligt, roligt och allt det där med. Just därför får ni en söt svettig oredigerad bild på Johan och mig!