Är det ett bevis på att man har blivit lite större när man inte känner ett behov av att prata hela tiden?
Jag har blivit avsevärt tystare, lugnare. Mer sansad och inte lika okontaktbar när det gäller att se konsekvenserna av sina handlingar. Bara att jag tar upp ämnet känns som en sensation och ett kors i taket men någon gång måste man kanske inse att man faktiskt inte är tio längre?

Gick återigen och funderade på hur tre år kunde förändra så mycket!
Sjuan, åttan, nian var som en revolution mot mig själv.

En revolution där målet var att hitta vem jag var och kommer att bli.
För en vecka sedan var jag tillbaka som 13 år, nu är jag tillbaka som 15. Snart 16, och vet vad jag vill. Vet vad jag ska göra och vet vad som betyder något.

Det är aldrig ens fel att allt faller samman.