Tårarna trycker bakom ögonlocken varje, och jag skriker "kan ingen se att jag behöver dig". Men ingen ser.

Att känna besvikelsen och det onda stickande i hjärtat för att man inte räcker till och kan finnas till för dem man vill är en del i ett långsamt nedbrytande. Jag har så höga krav och att se mig själv gå nedåt bildar ett hat mot mig själv större än något annat. Att vilja vara någon som är av betydelse för någon annan, att försöka se och känna skillnad på måsten och vilja är den svåraste utmaning jag har - för när börjar vilja bli ett måste?
Som så många gånger lovar jag saker som glöms bort. Jag sviker lovade ord både till andra och mig själv, samtidigt där någonstans säger mitt eget medvetande mig att inte tappa greppet. "Tappa för i hela världen inte greppet om dig själv".

Men vem är jag och vem vill jag vara?
Listan kan bli lång på otaliga aktiviteter jag vill hinna med under en vecka. Den är orealistisk, det vet alla i min omgvning men ändå försöker jag, och varje gång bevisar verkligheten motsatsen för mig. Hur gör man för att lyckas någonstans där verkligheten går emot bilden av sitt liv?

Har lite för höga krav, men idag är jag hemma med en familj och en katt. Jag behöver det, så jag gör det för mig.
I'll be okay, just give me time.