Det kändes som en såndär bra tisdag. De är tyvärr ganska ovanliga iallafall under mitten av dagen.
Skoldagen är kilometerlång och man ser inte riktigt slutet när man sitter där på lunchen med kycklingsalladen framför sig och pratar om oväsentligheter i någon timma innan man skyndar till nästa lektion. Men idag gick den bara obemärkt förbi och plötsligt stod hela min klass från ettan och målade på samma gigantiska papper. Den där klassen är väldigt fin, även fast man inte visste det då.

Jag var peppad. Det liksom spirade lite extra lycka om alla bara för att vi kan gå i tunna jackor och bara frysa lite. Jag ville dansa tills benen gick av och skratta med mina fina tjejer tills klockan slog nio och jag skulle åka hem och somna så djupt man bara gör efter man tränat riktigt ordentligt eller när han håller om en.

Jag åkte hem en timme tidigare och jag hade inte tagit ett steg på dansgolvet. Vi skulle dansa tills vi vinglade fram av utmattning och min partner var sjuk. Jag tog min väska och gick till bussen. Blev arg för jag väntat i stan i för många timmar. Blev arg för att jag avskyr bussar för tillfället. Blev arg för att det enda jag ville var att träna. Svettas bort allt. Allt det onda mitt huvud vill tänka ibland, som den där ilskan som vällde upp från ingenstans och ryckte med hela mig.

Mamma sa några väl valda ord som kramade hjärtat och hjärnan på avstånd. Hjärtat och hjärnan som inte orkar ta i från tårna jämt. Jag åkte hem. Fick mammas köttbullar som är det bästa jag vet och en namnsdags kram. Maria dagen. Mammas och min dag.

Pic; Jennagirl