Det existerar stunder som skriker jag vet i hela kroppen. Det där svaret man suktat efter så otrolig länge men inte fått grepp om mitt i vimlet av tonårskänslor, bara fanns där. Som en livs levande gestalt som berättade vilken väg som är rätt. Problematiken är ändå att det inte finns någon spdan människa. Man får treva sig fram i dimman och försiktigt, försiktigt, ha händerna framför kroppen.

Det kanske inte är så lätt ändå att vara sjutton år med viljan att sluka hela världen. jag är inte så bra på att leva i nuet. Det finns en fantasi värld som alltid tar upp tankarna och in i en annan dimension. Men jag lever här nu. Jag lever med tusen känslor i handen, tusen små bitar av hjärtan och hjärnor som vill leva. Som lever.

Det är som att dansa tills man med hjärtat i halsen tänker "andas förfan" men man fortsätter för att man vill någonstans. Man vill stå där på pallen och känna framgång. Framsteg. Så är livet. Att ena gången kan man inte andas ut, man kämpar och försöker få in den där luften som får en att orka och andra gånger sprängs lungorna och det känns i hela kroppen. Positivt.

Nu står jag vid det där stadiet att livet har för många vägar och jag måste välja en. Jag vill inte, inte än. Jag vill stå här lite till innan livet slänger iväg mig på ännu ett äventyr. För man får njuta. Det har jag lärt mig. Det är tillåtet att fullständigt tas upp och flyga iväg med lyckoströmmarna ett tag. För vi åstadkommer saker som vi inte tror är möjliga. Vi drömmer saker som till slut blir sanna utan att vi riktigt tänker på det och vi känner saker vi inte trodde vore möjligt.

Ångsten som väller över en utan förvarning och trycker ner en på botten, stampar på en lite extra när allt man behöver är omtanke är också okej. Ibland. Man får ta in den och tillåta den att existera. För livet är fint. Så inihelvete till fint.