Det var så länge sedan jag kände sån där konstant lycka. Ni vet den där som håller i sig och förklarar för dig att du trivs så himla bra på exakt den platsen du är på just nu. Jag känner så nu.

Jag vill aldrig sova när dom här tillfällena kommer. Vill inte vakna upp till en helt vanlig måndag och en helt ny vecka. Jag vill stanna kvar i en dåtid som känns perfekt.

Jag har lärt mig mycket den här helgen.

Som att det bästa är att låta vissa saker vara och sätta dom åt sidan, att lögner kan vara den värsta smärtan, att det är okej att säga jag är ledsen nu och även våga säga förlåt när man gjort fel. Jag har lärt mig att jag kan ändra på delar av mig själv som jag utvecklat det senaste som jag inte alls tycker om, att det är okej att släppa taget och låta kontrollen ligga i ödets händer, och framförallt, det är okej att känna.

Jag är så rädd för det där.

Att känna. Att våga släppa in känslorna. Jag känner så starkt, jag känner så mycket på en gång att jag ena sekunden ligger i fosterställning nio på morgonen en lördag med en ångest som gör att hela kroppen skakar medan en annan sekund kan jag känna att livet är i sådan harmoni att jag inte vill byta ut det för alla pengar världen kan ge mig.

Jag har lärt mig att det är okej. Jag har förstått att jag har människor som bryr sig så mycket och de plockar upp mig varje gång. De ger mig en kram, säger "det är synd och jag förstår men du får rycka upp dig nu" och sen, tillslut, så vågar man gå själv.

Nu släpper jag taget. Jag släpper taget om det som varit och låter framtiden vara fri. När jag tillåter mig själv att vara fri, då kan jag bli lycklig. Då kan jag hitta tillbaka till mig själv och njuta i varje stund. Nu får livet avgöra hur det ska bli, jag ska flyta på en räkmacka på livets våg och inte tänka. Bara känna. Och våga.