Det började i tårar efter ett hemskt nationellt prov i matte. Jag kan så mycket mer skriker hjärnan men inte fan får jag ut det på det dumma-fula-äckliga rutiga pappret. Så, nog om det..

Den slutade bra.

Jag åkte hem i utlandsvärme och satt utomhus på färjan bara för att kunna tänka "måste den här stunden ta slut?". Jag brukar avsky att åka färjan. Att vänta. Att missa. Att alltid planera. Men nu. På sommaren när man kan räkna skoldagarna på en hand och svettas även i den tunnaste klänningen. Då finns det inget bättre!

I vilket fall som helst. Nog om mitt svammel om fina stunder.
Jag åkte och la mig bredvid Clara på ett berg och gjorde absolut ingenting för några timmar. Sånt är så sjukt fint. Hur man kan uppskatta lugn så mycket, hur det kan fylla upp en och man kan känna harmoni i det. Jag behöver sånna stunder lite oftare än vad det sker. Jag är så intensiv att dom ögonblicken oftast faller förbi.

Nu då, nu sitter jag här svettig och mätt. Hade världens bästa gympass även fast benen var trötta sedan sjukgymnastiken. Är nöjd med mina 50 minuter konditionsträning och ska unna mig med en film. Ensamhet är underskattat. Man behöver det för att orka med vardagen. Jag brukar bara missa den punkten!