~Sa du att det var fredag imorgon?

Hoppas på en snabbvecka och lite lugn och ro. Tänkte på mitt stackars ben så istället för att träna åt jag fars dag-middag med mami, papi och morföräldrarna. Fick äta fisk och godaste pajen i den här världens historia. Handlade onödiga saker på maxi och nu sitter jag och spanskan här igen och är ovänner, som vanligt. Att behöva läsa detta ämne i 1½ år till väcker större ilska och hat än mycket annat. Men det är ju lite bra att kunna kanske. Även fast det är pest och pina for the moment.

Nu väntar brun-utan-sol passet för dagen, taggar tävling på min gamla hemmaplan på lördag - yay!

hej hej skeva tjejen :)

Nattliga tidsfördriv när sömnen inte vill lägga sig slutar oftast i ting liknande det här. Idag är jag ensam hemma. Trivs med det när det är ljust ute, för dagen vill säga. Om några timmar kommer tjejerna hit för att äta tacos tills vi hamnar i matkoma och lyssna på lite för hög musik för att alla ska tycka om det!

Har haft världens bästa helg trotts att tävlingen gick minst sagt dåligt!
Hallsberg bjöd som vanligt på skratt som förlänger livet ungefär 20 år och bara allmänt trevliga stunder. Vi hade glasskväll, kollade skräckfilm och umgåddes, sådär lagom som alltid blir perfekt!
Nu väntar mannen på att jag ska komma och lägga mig så vi kan sova. Puss,





1. Teamet la beslag på ett helt omklädningsrum så där hänge vi större delen av förmiddagen 2. fina vänner 3. jag och Dani 4. En peppad Ingmar innan han skulle ut på golvet 5. och likaså en törstig partner efter dansen!

Tårarna trycker bakom ögonlocken varje, och jag skriker "kan ingen se att jag behöver dig". Men ingen ser.

Att känna besvikelsen och det onda stickande i hjärtat för att man inte räcker till och kan finnas till för dem man vill är en del i ett långsamt nedbrytande. Jag har så höga krav och att se mig själv gå nedåt bildar ett hat mot mig själv större än något annat. Att vilja vara någon som är av betydelse för någon annan, att försöka se och känna skillnad på måsten och vilja är den svåraste utmaning jag har - för när börjar vilja bli ett måste?
Som så många gånger lovar jag saker som glöms bort. Jag sviker lovade ord både till andra och mig själv, samtidigt där någonstans säger mitt eget medvetande mig att inte tappa greppet. "Tappa för i hela världen inte greppet om dig själv".

Men vem är jag och vem vill jag vara?
Listan kan bli lång på otaliga aktiviteter jag vill hinna med under en vecka. Den är orealistisk, det vet alla i min omgvning men ändå försöker jag, och varje gång bevisar verkligheten motsatsen för mig. Hur gör man för att lyckas någonstans där verkligheten går emot bilden av sitt liv?

Har lite för höga krav, men idag är jag hemma med en familj och en katt. Jag behöver det, så jag gör det för mig.
I'll be okay, just give me time.